Kvar i Uyuni

I södra Bolivia, inte långt från gränsen till Chile, på nästan 4000 meters höjd, ligger den lilla staden Uyuni - ett nära nog bortglömt ställe. Ett ställe där aldrig den allsmäktige satt sin fot. 

En del bolivianer känner dock till platsen. De tänker på den och ryser, harto frio, extrem kyla. Extrem kyla, har blivit synonymt med den lilla staden Uyuni. 

De små låga husen ligger i raka led utplacerade längs raka gator på Altiplanos södra del, i ett landskap helt utan träd. Det är platt. Den kalla vinden får fritt spelrum. Grå berg sticker upp som jättelika gravhögar runt om staden. 

Hit kan man komma med tåg. Man kan till och med åka vidare med tåg. Det går att åka ännu längre söderut, till Tupiza och Villazón. Och det går att ta sig till Chile härifrån. Med tåg. Det är möjligt. 

Men för en del tåg finns ingen framtid kvar, och ingen återvändo. En del tåg kommer aldrig mer att känna rälsens mjuka välvning under sina runda fötter. En del tåg kommer aldrig mer att frakta hoppfulla människor till sin längtans destinationer. Här finns inget hopp. Men kanske en längtan. En del tåg kommer aldrig mer att kämpa sig fram genom landskapet för att kanske komma i tid. Nu är tiden förbi, nu är tiden ute. För en del tåg var det tur men aldrig mer retur. En del tåg har kommit för att stanna. Stanna i Uyuni. 

Om man beger sig ut ur den lilla staden och följer järnvägsrälsen i sydöstlig riktning kommer man snart till en viloplats för förut så stolta jättar, en tågkyrkogård. Nu står de här tunga, trötta, trasiga och rostiga. Och sönderplockade. Kraften har runnit ur dem. Vinden blåser igenom dem. På flera av de övergivna tågen har någon klottrat. På ett av loken står det: Asi es la vida. Så här är livet. För vem? För Bolivia? För bolivianerna? För de som bor här? För de som blev kvar i Uyuni? 

Pojken ser ut att vara i sjuårsåldern. Han springer med glada, raska steg. Snöret till draken håller han i handen. Vinden knuffar till elden, som puffar iväg ännu ett rökmoln. Det luktar sött. Pojken tittar upp mot draken och mot solen. Draken dansar i vinden. Svansen gör lustiga krumbukter. Pojkens steg klapprar mot trapporna som leder ner till floden. Röken kommer från elden vid floden. Hundarna väntar. 

Plötsligt dyker draken mot vattnet. En pappersdrake i vatten betyder: död pappersdrake. Nu måste du vara snabb! Pojken drar i snöret. Draken stiger igen. Räddad. Hundarna cirklar runt elden, som ger ifrån sig ett pysande ljud. Kanske har de tur. Att få sig en bit. 

Pojkens lek fortsätter. Draken jagar vidare, som om inget kunde stoppa dem. De närmar sig elden. Köttet på bålen ger med sig. Huden spricker. Safter tränger ut och sipprar ner i lågorna. Det pyser och fräser. Som om elden viskar och tisslar, lockar och pockar: "En dag är det också din tur." 

Nu gäckas draken igen. Den verkar utmana pojken: "Få se nu om du lyckas hålla mig i luften, hålla mig vid liv." Draken störtdyker. Hundra kilometer i timmen, minst. Den här gången mot elden. Pojken drar i snöret, men draken fortsätter mot elden. Pojken kämpar med snöret. Draken störtar, in i röken. Elden vill sluka. Hundarna hukar sig. Draken smeker elden, men landar precis utom räckhåll från dess giriga tungor. Det var nära ögat. 

Hundarna viker undan, när pojken störtar fram för att rädda draken. Elden suktar. Men den har ju redan fått sitt. Den får nöja sig den här gången. Kanske är det pojkens granne, som ligger där och fräser i lågorna. Eller en släkting. Eller en helt vanlig, vilt främmande människa, som alla andra. 

Pojken borstar av draken. Ett nytt försök. Upp, upp! Pojken och draken jagar vidare. Leker vidare. Lever vidare. Elden suckar och slukar. Hundarna väntar. På något gott? Och aldrig för länge.

Närmare Gud
Luft, luft, luft är det enda jag tänker på när jag står här, sju steg från att kliva ut på världens tak. Kommer jag överhuvudtaget att kunna andas? Sex steg. Eller kommer jag att drunkna i den syrefattiga luften? Ta ett steg ut och sjunka, utan att kunna simma upp till ytan igen. Fem steg. Täcker försäkringen det här? Om jag snabbt måste livräddas till lägre höjd. Fyra steg. Försäkring?! Vad spelar det för roll? Finns det någonting som kan försäkra mig mot tunn luft? Tre steg. Ingen annan från det halvtomma planet har ju behövt vända tillbaka. Två steg. "Goodbye." Den leende kinesiska flygvärdinnan tar farväl. Ett steg. Och så.... 

Jag välkomnas av en sol på strålande humör, en klarblå himmel och enstaka viiitvita, ulliga moln. Jag sträcker upp handen och tar en bit. Det smakar som sockervadd ungefär - fast det är inte lika kladdigt. In och ut. In och ut. In och ut. Det fungerar ju nästan som vanligt. Eller? Är denna begynnande känsla av berusning ett tecken på syrebrist? Eller ett helt vanligt lyckorus?

Den senaste timmen har jag tillbringat i himlen, på en flygtur som måste vara en av de vackraste i världen. På flygplatsen i Kathmandu rusar jag till min plats i planet. "Jäklar!!! Mittenplats." Flygvärdinnan ser min besvikelse och säger att jag kan sätta mig var jag vill, där det är ledigt. "Thank you!" Fönsterplats såklart. Man ska sitta på vänster sida i planets färdriktning. Vi lyfter, mot en vägg av berg och stiger, stiger och bergen blir bara högre och högre. Och det är sol, sol, sol. Om allt annat kommer att gå åt helvete på den här resan, så hade vi i alla fall tur med vädret. Snön gnistrar under oss. Kameran arbetar för fullt. Kaptenens röst i högtalaren. Där på vänster sida har vi nu Mount Everest. Jag hänger alltså i luften, bredvid världens högsta berg. Jag ser toppen,  8 848 meter över havet. Jag vinkar, men varken Göran Kropp eller Yetin syns till. De har väl ledigt idag, det är ju lördag. Flygvärdinnan serverar te och kex. Det här är faktiskt ett mycket bekvämare sätt att ta sig till världens högsta punkt än att cykla. Jag tycker ju inte ens om att cykla hemma i Stockholm och blir närmast lättad varje gång jag upptäcker att min cykel är stulen. Men det är ju inte heller den fysiska utmaningen jag söker när jag beger mig till Tibet, nej, det är någonting annat.....

Jag andas faktiskt fortfarande. Jag sitter i en jeep på väg från flygplatsen in till Lhasa. Det är jag, Anders, Niclas, Charlotte och Eva. Ninnie blev sjuk två dagar innan vi skulle åka och tvingades stanna kvar hemma i Stockholm. Den kinesiske passkontrollanten tog 25 dollar för att stryka henne från vårt gruppvisa. Sedan var vi välkomna. I jeepen sitter också Tashi, vår tibetanske guide. Han säger inte så mycket, och det finns kanske inte så mycket att berätta just nu. Än så länge är det bara blått, brunt och grönt. Blå himmel, bruna berg och några få gröna träd.

Redan långt innan vi kommer in i Lhasa ser vi Potala-palatset ligga där som en stor gräddtårta. Vi åker in staden på håliga gator kantade med moderna hus, förbi bakverket, mot vårt hotell. Än så länge är det bara Dalai Lamas gamla palats som avslöjar att vi är i Tibets huvudstad, allt annat påminner om städer jag besökt i Kina. Vi ska bo på Yak Hotel strax utanför den gamla stadsdelen. Rummen är stora och rena. Skulle kunna vara var som helst om det inte vore för den tibetanska rekvisitan. Det är rött, blått, vitt, gult och grönt i tibetanska mönster på väggarna. Tavlorna föreställer tibetaner med fårade ansikten, berg och betande jakar. Jag drar ifrån gardinerna för att släppa in lite ljus. Och där står den! Mitt livs första jak! Den är mindre än jag trott. På dess rygg ligger ett par jeans, några strumpor och två t-shirts. Jaha, man kan använda jakar som klädstreck. Praktiskt! När den inte rört sig på två minuter förstår jag att den är uppstoppad. Ännu en detalj i den tibetanska scenografin.

Vila. Vila är viktigt när man ska acklimatisera sig. Lhasa ligger på ca 3700 meters höjd. Man måste vänja sig. Jag vilar med öppet fönster för att få lite rotation på det dyrbara syret. Jag blir snart otålig. Det går ju inte att ligga här! Jokhangtemplet ligger ju där ute, bara runt hörnet, och väntar på mig. Jag vill cirkumambulera. "Hallå, vakna!!! Är det nån som vill hänga med och cirkumambulera?" Jodå, de andra vill också. Inte Charlotte. Hon mår inte bra, huvudvärk och illamående, och stannar kvar på hotellet. Den varma junidagen har nu i kvällningen blivit lite kylig, så det är jacka som gäller. Det är lätt att hitta Barkhor, det stora torget framför templet, där vi ska börja. Vi är inte ensamma, hela Tibet verkar ha samlats här för att ta en kvällscirkumambulation innan läggdags. "Var noga med att alltid gå medsols i Tibet", var stränga förhållningsorder hemifrån Sverige. "Och tre varv, glöm inte det. Tre varv." Tibetanerna går alltid medsols när de cirkulerar kring sina heliga platser och byggnader för att visa sin hängivenhet inför Gud. Jag är uppfylld av någon slags helig känsla. Jag känner mig försiktig och lite avvaktande. Jag vill ju göra det rätt, inte bara klampa in här på helig mark. Ska man ta av sig hatten? Får man prata? Det är nästan omöjligt att gå åt fel håll. Det är bara att släppa taget och följa med strömmen. Tibetanerna själva pratar med varandra och skrattar. De äter snacks, prutar och handlar i affärsstånden som står uppställda utmed hela det heliga Jokhangtemplet, kanske den heligaste byggnaden för hela den tibetanska världen. Hade Jesus varit här hade han säkert kastat månglarna ur templet. Men vi är ju inte på kristen mark och Buddha verkar mycket mer accepterande. Krasch-skrap-has! Krasch-skrap-has! Jag hoppar åt sidan. Jag höll nästan på att bli överkörd av en väldigt seriös cirkumambulerare. Likt en mätmask mäter han hela vägen runt templet med sin egen kropp för att visa sin vördnad. På sig har han en förklädsliknande skyddsdress och på båda händerna någon slags handträskor försedda med plåt att kana på. Det är de som låter. Upp på två fötter med en hälsning till Gud och så kasta sig ner igen och kana hela sin längd. Krasch-skrap-has. Om och om igen. Runt, runt, runt. Detta är verklighet, ingen kuliss.

Tillbaka på hotellet igen har Charlotte blivit sämre, hon får inte behålla någonting hon äter eller dricker. Nästa dag läggs hon in på sjukhus. Dropp. Och dagen därpå, när ingenting blir bättre, vågar hon inte vara kvar längre. Detta är ju bara början, vi ska ännu högre, närmare 6000 meter. Charlotte får vända, hon tål inte höjden. Nu känner också jag av den. Huvudvärk. Så här långt från Afrika kommer jag att tänka på tio små negerpojkar. Vem står i tur härnäst.....

En vecka senare har vi acklimatiserat oss. Med jeep och lastbil har vi, via Tsetang, kommit till Wöka, knappt två dagars resa öster om Lhasa. Detta är utgångspunkten för vår vandring till den heliga sjön Lhamo Latso, den viktigaste av de heliga sjöarna i Tibet. I dess yta kan man se visioner om hur ens framtid kommer att se ut. Och om döden. "Tashi dele!" "Tashi dele!" Hela byn hälsar oss välkomna, särskilt barn, hästar och kor. Wöka ligger något högre än Lhasa. Det snurrar rejält i huvudet när vi ska trassla upp de medhavda tälten. Runt omkring oss har vi en fnissande publik. Mellanmål. Vi försöker att göra det så mysigt som det bara går, i eftermiddagssolen, mellan koblafforna. Föräldrarna motar undan barnen när de ser att vi ska äta. Tashi bjuder på te och kex och en special treat - Coca Cola. Jag är tydligen inte så långt bort som jag tror. Bonk! Vad var det? Bonk! Något brunt kommer flygande i luften och hamnar farligt nära vår matplats. Bonk! Där kom en till. När inte barnen längre får prata med oss, så har de startat ett krig. Ett koskitskrig. Ja, vad ska man göra när man är ung, det är sommar, man har spring i benen och snön har tagit slut. På kvällen samlas mörklila moln över Wöka. På natten regnar det.

Nästa morgon hämtar vi upp våra hästar och hästförare i Piching, en by inte långt från Wöka i Yulung-dalen. Jag hade hellre velat ha jakar som packdjur, men Tashi är trött på dem. De är så odisciplinerade och svåra att få styr på. Jakar vill mycket hellre hälsa på sina frigående bröder och systrar än bära vår tunga packning. Och det kan man ju i och för sig förstå. Jag har inte heller lust att bära. Så börjar turen på allvar. Tashis digitala höjdmätare går bara upp till 4000 meter, så den slutar genast att fungera. Det verkar idiotiskt att ha en höjdmätare som bara går upp till 4000 meter när man jobbar som guide i Tibet, men det säger jag inte, för Tashi verkar så stolt över sin leksak. Vi följer en flod. För att vara Tibet vandrar vi i ett ovanligt grönt landskap. I gräset, mellan gula och lila blommor betar hjordar av jakar och mellan tuvorna tittar nyfikna murmeldjur upp och skriker med visslande ljud när vi går förbi. Då och då passerar vi herdars sommarbosättningar, hus byggda av sten med en tältduk som tak. Utanför finns alltid en tjudrad, skällande hund som håller oss på avstånd. Ibland möter vi människor, en del rider, ibland två personer på samma häst. Vi stannar och hälsar. Solen är stark, det är varmt, än syns ingen snö.

Jag tänker på Oviksfjällen i Jämtland. Det är nog därför jag är här, det var där det började, när jag var tonåring. Jag tänker på den där kvällen. En kväll efter en lång dag när jag lämnar den övriga gruppen och ger mig iväg. Jag vill vara ensam ett tag, rensa tankarna och andas den rena luften. Jag kommer fram till en plats där jag har milsvid utsikt över fjälltopparna och en dal med en flod. Långt borta, på fjället mittemot, anar jag betande renar. Solen skiner och värmer fortfarande, trots att det är kväll. Jag tittar ut över landskapet, andas. Det är då det händer. Kanske blir jag bergtagen. Alla gränser suddas ut. Det finns ingen skillnad längre, mellan mig och den övriga världen. Vi smälter samman. Jag blir ett med universum. Jag kommer närmare Gud. Det hela tar bara några korta sekunder. Men det är en upplevelse jag aldrig glömmer. Och jag vill tillbaka. Tillbaka till upplevelsen, till känslan. Jag vill att den ska vara ännu längre och vara ännu starkare. Jag tänker att ju högre jag kommer, desto större är chansen att jag ska få uppleva den igen, känslan av att vara nära Gud.

Jag faller ihop i en hög. Inte ett steg till denna dag! De andra får sätta upp tältet. Huvudvärken spränger snart sönder mitt huvud, trots tre Alvedon. Den senaste halvtimmen har jag kämpat med att komma över en bäck. Ingen konst egentligen, det fanns massor av stenar att gå på. Men kroppen klarade inte av att röra sig om jag inte ansträngde mig till mitt yttersta. Full koncentration, annars skulle jag falla i det kalla vattnet. "Dinner is ready!" Det är Tashi som ropar. Jag släpar mig till de andra. Jag får bara i mig två skedar kokt ris. Ännu ett tecken på höjdsjuka - att tappa matlusten. Kommer jag att dö? Eller ännu värre, bli nedplockad från berget och hemforslad till Sverige? Kommer jag inte att få se Lhamo Latso och min framtid i dess vattenspegel? Är detta mitt öde? Hade det inte varit för den begynnande kylan hade jag gärna legat kvar. Men jag måste ner i en sovsäck. Jag rör mig inte på 15 timmar.

Nästa dag känns allt bättre. Och den kvällen är det jag som får ta hand om tältet då de andra faller som käglor när vi kommer fram till lägerplatsen strax nedanför Lung La-passet. Vi ska sova på ca 5 000 meters höjd. Vi är omringade av snöklädda bergstoppar.

Följande morgon kämpar vi oss upp på Lung La-passet. En enorm glaciär tömmer sitt vatten i en turkos sjö. Jag börjar genast leta efter tecken att tyda i den stilla vattenytan. "No point", säger Tashi, "it's not a holy lake." För säkerhets skull, för att få tur med resten av vandringen, går vi tre varv medsols runt det bönevimpelförsedda stenkumlet som märker ut passet. I dalen på andra sidan breder dimman ut sig och luften är rå. Några timmar senare har den lättat och solen tittar fram igen. "The hills are alive with the sound of music." Julie Andrews kommer skuttande över den blomstrande bergsluttningen. Nej, det var visst Anders som fått glädjefnatt. "Vi går över daggstänkta berg, fallera", fortsätter Eva.

Chökorgye. En grön äng och ett kloster. Här brukade Dalai Lama stanna på sin väg till Lhamo Latso. Nu ligger det i ruiner. Detta ska bli vår lägerplats under två nätter. Efter middagen går jag ner till floden för att diska. En stor hotfull, morrande hund kommer emot mig. När Stina Lundberg en gång intervjuade Dalai Lama på tv, frågade hon om det fanns någonting han var rädd för. Jag blev lite förvånad när han svarade: "Mad dogs". Nu står det en framför mig. Jag tar upp en sten och kastar. Tack och lov, den är inte så tuff som den verkar. Lite senare samma kväll möter jag en ilsken, grymtande jak. Då är det jag som springer.

"Aj! Vad var det jag sa, dom här djuren är livsfarliga!" Jag kanar av hästen och hamnar på marken med foten kvar i stigbygeln. Ett försök till och den gången klarar jag av att hålla mig kvar på hästryggen. Vi ska rida till Lhamo Latso, eller ta oss fram ovanpå en häst, eller vad man nu ska kalla det jag håller på med. Benen får på detta sätt vila, men det är värre med rumpan. Detta är inte min favoritsysselsättning, men jag kan inte annat än att beundra hästarna som tålmodigt kämpar sig uppåt med oss på ryggen. Vid lunchtid hoppar vi av hästarna och låter dem vila. Nu har vi endast en grå bergvägg att ta oss upp för, sedan är vi framme vid målet. Höger fot, sedan vänster fot och så vila. Det är brant. Lungor och hjärta arbetar på högvarv. Höger fot, sedan vänster och så vila. Hästförarna kilar med vana fötter före oss. De har också sett fram emot att få se Lhamo Latso. För oss tar det nästan en timme att ta sig upp. Äntligen! Så står jag där och tittar ut över bergen och Lhamo Latso, nästan 6000 meter över havet. Vi har gott om tid. Det snurrar i huvudet så jag sätter mig på en klippavsats. Runt omkring mig fladdrar bönevimplar i vinden. Jag väntar. Och känner in. Försöker slappna av och ge mig hän, sudda ut gränserna och gå upp i ett tillstånd av att bara vara. Vara ett med allt. Vara nära Gud. Jag fokuserar och koncentrerar mig på sjöns spegelblanka yta. Visionen ska man se som på en filmduk. Om jag lyfter blicken en aning och tittar ut över de snöklädda bergstopparna så är det bara ett rytande lejon som saknas för att jag ska tro att jag sitter på bio och väntar på att en film ska börja. Det var så här man satt och tittade när man hittade den nuvarande Dalai Lama. Bilderna på vattenytan visade en liten by i Amdo - där fanns han. Ingenting händer mig, absolut ingenting. Det kanske bara är en dröm alltihop, en kuliss - Hollywood. Jag börjar fundera på om det överhuvudtaget har med höjden att göra, det här med att komma närmare Gud. Jag kanske är på fel spår, helt ute och cyklar. Då ser jag den - filmen har börjat - en vit häst med fladdrande man kommer galopperande över vattenytan. Den är kraftfull och vacker. Sen blir det inget mer. The End. Det är verkligen tungt att andas nu, jag tar mig ner igen. Vi äter lunch. Tydligen är det bara jag som har haft tur. Jag berättar glatt om min vita häst. De andra har inte sett någonting. Någonstans anar jag att visionen kan ha med syrebrist att göra. Och att jag, ovan i sadeln, under en halv dag skumpat omkring på en, just det - vit häst. Senare läser jag i ett symbollexikon att en vit häst ofta är förbunden med upplevelsen av, aningen om döden.

Jag får en chans till på min resa - att komma närmare Gud. Vid Qomolangmas basläger, eller Mount Everests som vi skulle säga. Från Lhasa - Kathmandu Highway viker vi av mot Rongbuk-klostret på nästan obefintliga vägar. Det är ett under att vi inte får punktering. Rongbuk är världens högst belägna kloster, 4980 meter, och därifrån ska man kunna se henne, universums moder, Qomolangma - om det är bra väder. Vi kommer fram sent på eftermiddagen. Moln. Där står hon, helt klädd i mjuka moln. Då och då lyfter hon på kjolen och blottar ett knä, en vit bergvägg, mer får vi inte se. Toppen döljer hon i en slöja. Vi gör oss hemmastadda i rummen som klostret upplåtit åt oss. De är mörka och kalla. Här ska vi bo två nätter. Sedan sätter vi oss på den lilla restaurangen utanför klostret för att äta. Det är inte många där, bara vi och en grupp kineser från Hongkong. Efter middagen kommer korten fram på bordet. Tashi älskar att spela kort och vinner nästan alltid. "Top, top, top!" En av kineserna har upptäckt att hon behagar visa sig nu, den lynniga Qomolangma. Alla rusar ut från restaurangen, jag med. "Men, det där är ju samma gamla bergvägg som vi såg förut", säger jag. Det är min tur och jag är mycket nära att vinna över Tashi. "Kom, vi spelar klart." "Titta där, högre upp", Anders pekar. Jag höjer huvudet 25, 30, 35, minst 40 grader och där är den, jordens högsta punkt. Det svindlar, var det sååå högt upp jag skulle titta. Jag känner mig mycket liten. "Godnatt", säger hon. "Vi ses imorgon", hinner jag svara innan hon döljer sitt ansikte igen, Qomolangma.

Solen går upp. Moln. Vi äter frukost. Moln. Vi ger oss iväg. Moln. Har vi tur kommer vi att kunna ta oss ända fram till baslägret, om det inte är för mycket vatten. En hund slår följe med oss. Ingen galning. Den här hunden har nog inte skällt ett ont skall i hela sitt liv. Niclas har en ovanlig förmåga att bli vän med alla hundar han möter. Knepet heter kex. Terrängen är platt och stenig. Vantarna åker på, det är kyligt. Det tar en dryg timma och så är vi framme. Moln. Där finns en kulle som vi klättrar upp på för att få en bättre vy. Min ständige följeslagare huvudvärken gör sig påmind igen, men lugnar ner sig så fort jag är uppe. Moln. Vi sätter oss, och då, då spricker molntäcket upp och hon visar sig igen. "Gomiddag!" hälsar jag. Jag sitter där, helt stilla. Jag väntar. Och känner in. Försöker slappna av och ge mig hän, sudda ut gränserna och gå upp i ett tillstånd av att bara vara. Vara ett med allt. Vara nära Gud. Jag fokuserar och koncentrerar mig på Qomolangmas gnistrande topp. Det rycker till. Jag rycks med. Jag lyfter, stiger, tar fart och rusar iväg. Jag virvlar iväg in ett svart hål, en tunnel. Långt där framme, på andra sidan, ser jag toppen. Med en hisnande fart kommer jag närmare och närmare. Jag kommer ut på andra sidan tunneln. Jag landar. Jag står på toppen av Qomolangma. Jag är hög. Jag ser ut över världen. Jag ser berg och sjöar, hav och floder, skogar och öknar. Jag vinkar åt ett flygplan som flyger förbi. Jag ser hela vår planet. Jag skriker med mina lungors fulla kraft: "Min Gud, vad du är vacker!!!"

Vi var välkomna i Vermosh

Bergen i norra Albanien är otillgängliga. Området finns inte ens med i min guidebok.

     Strax före Hani i Hoti svänger vi av åt höger på en smal, smal grusväg som slingrar sig uppåt. Vi passerar en liten by och människorna stirrar på oss som vore vi tokiga. Vad har ni här att göra? Trafiken är i det närmaste obefintlig. Jeepen stånkar på uppför berget och rundar krypande varje krök.

     Min vän Mari-Ann, som sedan en tid arbetar i Tirana, har under en resa lärt känna familjen Bujaj. De bor i den lilla byn Vermosh som ligger så långt norrut man kan komma i Albanien, alldeles på gränsen till Montenegro. Vi är på väg för att avlägga en visit. Mari-Ann har försökt att nå dem per telefon, men inte fått något svar. Vi tänker chansa och se om de är hemma.

     Vi gav oss av från Tirana i gryningen. Vägen mellan Tirana och Shkodra är bra och vi avverkade sträckan i ett huj. Men norr om Shkodra är vägen ett skämt. Vi tror flera gånger att vi kört fel och hamnat på en åker. Men så hittar vi vidare.

     Vi kommer upp i bergen. Utsikten är makalös. Vi måste bara stanna. Nedanför oss breder en dal ut sig med en flod som slingrar sig fram. Och bakom tornar höga berg upp sig, en del med snö på toppen. På andra sidan dalen ligger Montenegro. Fågelvägen är det inte ens 10 mil till kusten, där badorter som Budva och Bar nu är fulla av semestrande turister. Här är vi helt ensamma.

     Framemot sen eftermiddag kommer vi fram till Vermosh. Byn är långsmal och ligger utsträckt i en dal utmed en flod. Grå och ibland vitmålade stenhus ligger utspridda mellan åkrar och blomstrande ängar. På andra sidan floden tornar bergen upp sig bakom en grön ridå av träd. Ovanför oss svävar en lätt dimma. Vi ser inga människor.

     Familjen Bujajs hus ligger på andra sidan floden nästan längst bort i byn. Här är floden bred och grund och mycket stenig. Det finns ingen bilbro. Vår fyrhjulsdrivna jeep forsar genom vattnet och vi kommer över på andra sidan. Familjens hus är i två våningar och är vitmålat. Framför ligger en inhägnad betesfålla med en grind och en väg som leder upp till huset. Framför grinden ligger ett par feta grisar och vaktar.

     Herr Pashuk Bujaj känner genast igen Mari-Ann och välkomnar oss med öppna armar. Hans hustru Rrush kommer också snart och hälsar på oss, och Daljana, dottern i huset. De har alla träffat Mari-Ann förut, men jag är ny för dem.

     Vi blir inbjudna att sitta ner i soffan i det kombinerade mat- och sovrummet och blir bjudna på kaffe, på turkiskt vis, och hembränd sprit serverad ur en gammal Jack Danielflaska. Vi lär oss att skåla på albanskt vis genom att slå glasen i bordet. På sängen ligger sondottern Sarah och sover.

     Snart kommer också farmor och gör oss sällskap. En gammal kvinna med korpsvart hår och svarta kläder, med stora smycken och ett vit- och rödblommigt huckle. Hennes ansikte är väderbitet, med två pigga ögon som plirar nyfiket på oss. Jag kan inte låta bli att tänka på ett John Bauertroll. Farmor är extremt social. Hon tar strax över och visar sin förtjusning över att få besök genom att krypa ner i soffan mellan mig och Mari-Ann. Hon kramar om oss båda och tar mina kinder och nyper dem röda medan hon upprepade gånger utbrister ”shum mir”. Mari-Ann, som hunnit lära sig en hel del albanska, säger att farmors dialekt är nästan omöjlig att förstå. Men hon vet i alla fall att ”shum mir” betyder mycket bra. Mari-Ann tolkar det som att farmor vill uttrycka att Mari-Ann hittat sig en bra karl.

     Ryktet sprider sig - att familjen Bujaj fått besök från utlandet. Fler och fler människor tar plats i rummet vid det stora bordet. Jag tappar snart kollen på vilka som är släkt med varandra och vilka som bara är grannar. Några av de yngre kan lite engelska, men de är alldeles för blyga för att prata. Men de nickar ibland igenkännande när vi säger något på engelska, de förstår nog mer än vad de vill erkänna. För min del är det engelska och en stor portion kroppsspråk som gäller för att göra mig förstådd. ”Shum mir” kan jag ju nu också säga och använder uttrycket flitigt till allas stora förtjusning.

     Stämningen stiger. Farmor svingar glaset och dunkar med kraft ner det i bordet och skålar och skriker ”SHUM MIR”. Och hon skrattar så ansiktet skrynklas ännu mer. Spriten är stark och börjar snart kännas i kroppen. Vi dras alla med. Jag märker dock att farmors sociala kompetens inte är helt till svärdotter Rrushs förtjusning. Hon kastar ibland blickar mot farmor som skulle kunna döda. Även Pashuk tittar ibland trött på sin mor. Jag anar en underliggande konflikt i huset. Några av barnen gör menande gester mot huvudet och pekar mot farmor, när hon inte ser, och låter oss förstå att de tycker att hon är lite tokig.

     Sarah har vaknat och tittar nu förskräckt upp. Hela rummet är fullt av folk och några av dem har hon aldrig sett förr. Hon kryper blygt upp i farmor Rrushs famn och tittar storögt på oss. Sarah är på sommarlov hos sina farföräldrar. Egentligen bor hon i Amerika.

     Pashuks och Rrushs äldste son har flyttat till Detroit och jobbar på restaurant. Han skickar hem pengar till sina föräldrar i Albanien. Det är inte bara han som flyttat till Amerika. Pashuk berättar att nästan halva byn har gett sig av till det förlovade landet i väster. Som i Sverige för hundrafemtio år sedan, tänker jag.

     Under eftermiddagen ringer Sarahs pappa från Detroit för att prata med Sarah och med hela övriga familjen. Vi får också säga några ord i telefonen. Det känns märkligt att sitta här i en avlägsen liten bergsby i Albanien och prata med någon långt, långt borta i den stora staden Detroit.

      På kvällen blir det middag hemma hos familjen Bujaj. Den ena rätten efter den andra plockas fram. Det är pasta och korvar och hembakt bröd och stora hemodlade tomater. De bjuder frikostigt och vi blir snart väldigt mätta. Det finns sprit kvar i den gamla Jack Danielflaskan så vi fortsätter att skåla med varandra.

     Till natten får jag och Mari-Ann ett helt rum för oss själva. Det ligger på andra våning och har fem sängar och ett stort klädskåp. Sängarna är fullproppade med sängkläder och i ena hörnet av rummet ligger filtar och täcken uppbunkrade. Jag anar att det kan bli ohyggligt kallt om vintern i dessa trakter. Även nu, mitt i sommaren, är det förvånansvärt svalt. Utanför hör vi det lugnande kluckandet av en höna som sprätter omkring med sina kycklingar nedanför fönstret. Det får bli vår vaggvisa.

     Nästa morgon dukas det fram ännu mera mat; frukosten är verkligen bastant. Även nu serveras pasta. Jag orkar inte ens äta hälften av vad som bjuds, men är rädd för att såra värdinnan om jag inte tar för mig av maten. Det sista får jag verkligen tvinga ner. Nu kommer vi absolut att stå oss när vi ska fortsätta vår resa in i Montenegro.

     Det blir ett långt farväl. Först vill alla bli fotograferade. Det kräver förberedelser, håret måste kammas och frisyrerna rättas till. Några av de yngre får låna min digitalkamera. De poserar för varandra och fnissar när de får se resultatet i den lilla displayen. Fotosessionen drar ut på tiden och vi håller på att aldrig komma iväg. Nere vid grinden måste vi först knuffa undan de båda grisarna för att komma ut med bilen. De grymtar och lommar iväg medan barnen vinkar farväl åt oss.

     Inte på någon av våra kartor finns vägen till Montenegro utmärkt. Men Mari-Ann är säker: det måste gå att komma in i Montenegro genom bergen från Vermosh.

     När vi kommer till en korsväg tar vi av åt vänster istället för att köra tillbaka vägen vi kommit. Vi kör över en bro och kommer in i en skog. Några män håller på att fälla träd och såga upp till ved. En del av vedklamparna har hamnat på vägen. Vi måste stanna för att röja vägen för att komma vidare. Så här små vägar är nog inte ens utmärkta på svenska kartor, tänker jag. Och har vi verkligen hamnat rätt?

     Efter en stund öppnar sig landskapet och vi passerar blommande ängar. Solen värmer och lite längre bort sticker snöklädda bergstoppar upp.

     Plötsligt kommer en trött schäferhund oss till mötes. Vi har kommit fram till gränsen. En uniformerad man tar leende en titt på våra pass och låter oss sedan passera vägspärren. Vi har lämnat Albanien. Efter bara några få meter får vi visa passen igen. Den montenegrinske passkontrollanten hälsar oss välkomna in i de svarta bergens rike. Vi är helt ensamma. Platsen finns inte ens med på kartan.