Kejsaren av Portugallien 

av Selma Lagerlöf 

Foto: Dragan Popovic. 

"Det var nästan fullt på de utsatta stolarna, där ensemblen valt att agera nere på samma golv, i stället för uppe på den gamla och lite högtidliga scenen. Det skapade en omedelbar närvaro. Men det som skapade denna uppsättnings egna, ljuvliga klang det var Anja Strautmanis agerande med sin cello. Jag har aldrig sett något liknande på teaterscenen. Hon omväxlande spelar känslostarka musikaliska toner eller olika uttryck på sitt instrument - eller ibland också agerar med repliker. Cellons toner och uttryck gör det hela till någonting alldeles speciellt. Det formligen lyfter den verbala berättelsen. Selma Lagerlöfs blandning av dramatik och saga förs till en högre sfär som jag tycker väldigt mycket om. Cellistens sköna, smått överjordiska utstrålning på scen blir ett genialt grepp att med små medel ge en så stor upplevelse."
(Martin Dyfverman, Kulturdelen/Länsradion, 25/10 - 23)

"I sin ensamma kärlek till dottern drömmer sig han iväg och blir i sin fantasi Kejsaren av Portugallien. Jakobsson kan i hela sin uppenbarelse förmedla detta till oss."
(Martin Dyfverman, Kulturdelen/Länsradion, 25/10 - 23)

"Under denna resa in i en annan värld är det sedan Siv Eriksson som i en mångfald effektivt - och ofta roligt - utförda karaktärer ser till att tempot hålls uppe och berättelsen går framåt mot sitt tragiska slut."
(Martin Dyfverman, Kulturdelen/Länsradion, 25/10 - 23)

"Så skönt att då cellisten Anja får en egen, avslutande stund framför oss med sitt underbara spelande. Ja, det är både vackert och hjärtslitande. Det stannar kvar så skönt när vi anträder hemfärden i mörkret med två lysande fyrbåkar som kastar upp sitt sken på kvällshimlen på varsin sida om landsvägen, det är de gamla bruken Rockhammar och Frövifors som nu välsignats med en kulturpärla mitt i sitt ständiga värv att producera och ge människor arbete."
(Martin Dyfverman, Kulturdelen/Länsradion, 25/10 - 23)

"Det var den fria teatergruppen DaCapo från Uppsala som gestaltade denna berättelse och det blev ett berättande med schwung, tempo och fascination. Något som hänförde publiken. När jag kom ut till parkeringen efteråt sa min parkerade granne att "det känns inombords och jag tar med mig något hem som blir kvar.""
(Per-Arne Bengtsson, Fagersta-Posten 3/2-23)

"Själv fascinerades jag av Rune Jakobssons ansiktsmimik som var omedelbart, öppet och minst sagt transparant. Kanske beror denna förmåga till mimikspel på att han spelat mycket barnteater där barnens reaktioner lärt honom den svåra konsten att vara omedelbar och fullt närvarande."
(Per-Arne Bengtsson, Fagersta-Posten 3/2-23)

"Den tredje rollen som dottern, Klara Gulla, spelades via en cello som talar med musik som blir till repliker. Tystnad i musikens form har bytt plats med romanens många ord. Det gör att berättandet förtätas och får en intressant nerv. Spänningen ökar när Anja Strautmanis får fram ljudillustrationer på sitt instrument som är kittlande för fantasin."
(Per-Arne Bengtsson, Fagersta-Posten 3/2-23)

"Någon som bidrar till helheten är Siv Eriksson som gestaltar många personer och roller och hennes förmåga att gå in och ur rollerna är mästerlig. Till sin hjälp har hon små enkla klädesplagg som är markörer för rollen."
(Per-Arne Bengtsson, Fagersta-Posten 3/2-23)

"Det blev minnesvärd kväll vid den lilla scenen i Fagerstas Folkets Hus."
(Per-Arne Bengtsson, Fagersta-Posten 3/2-23)

"Siv Eriksson är rent ekvilibristisk i sina växlingar mellan den ena rollfiguren efter den andra. Genomgående har hon den dubbla funktionen att dels vara berättaren som för handlingen framåt, då utan schal om halsen, dels vara hustrun Kattrina, då med schal om halsen"
(Anders Marell, Ölandsbladet 22/10 2022)

"Rune Jakobsson är mycket trovärdig i huvudrollen. Han står dessutom för manuset och har åstadkommit ett mindre underverk genom att kunna sammanfatta innehållet i en tjock roman till en tvåtimmars pjäs."
(Anders Marell, Ölandsbladet 22/10 2022)

"Anja Strautmanis slutligen bildade under hela pjäsen en enhet med sin cello. Med blick och minspel deltog hon hela tiden i handlingen. Några enstaka repliker som Klara Gulla har hon, men i huvudsak är det cellon som i olika dialoger får föra talan för Jans dotter. Cellon är också en del av berättandet, genom att ange stämningarnas skiftande. Cello och cellist ger pjäsen ett djup som under framförandet kändes och fortfarande känns som omistligt."
(Anders Marell, Ölandsbladet 22/10 2022)